Klassisk Homeopati
"Människan består inte bara av celler och organ, hon har även känslor och tankar.
Såväl sjukdom som hälsa måste ses i perspektivet att människan är en helhet, kropp och själ. En medicinsk behandlingsmetod som syftar till att bota, att göra människan frisk, måste verka på alla plan."
Professor George Vithoulkas
Den klassiska homeopatin utvecklades i slutet av 1700-talet av den tyske läkaren Samuel Hahnemann. Han formulerade principen "similia similibus curentur" – "liknande botar liknande" – efter att ha upptäckt att en substans som framkallar symtom hos en frisk person kan användas för att behandla samma symtom hos en sjuk person.
Hahnemann experimenterade med att späda ut och skaka (potentiera) substanser för att minska deras toxiska effekter samtidigt som deras läkande egenskaper bevarades. Hans metoder spreds snabbt i Europa och senare världen över, särskilt under 1800-talet, då homeopatin blev en populär behandlingsform. Trots att homeopatin senare mötte kritik från den konventionella medicinen används den fortfarande i många länder och har en trogen anhängarskara.
De grundprinciper klassisk homeopati utgår ifrån är följande:
1. Likhetsprincipen (similia similibus curentur)
Den mest centrala principen inom homeopati är att "liknande botar liknande". Det innebär att en substans som kan framkalla vissa symtom hos en frisk person kan användas för att behandla samma symtom hos en sjuk person. Till exempel kan kaffe, som kan orsaka sömnlöshet, i homeopatisk form användas för att behandla sömnstörningar.
2. Potentiering (utspädning och skakning)
Homeopatiska läkemedel tillverkas genom en process där en aktiv substans späds ut upprepade gånger och skakas kraftigt (succussion) vid varje steg. Denna process ökar läkemedlets effekt, även om den ursprungliga substansen ofta inte längre är kemiskt mätbar i den färdiga produkten.
3. Helhetssyn på människan
Den klassiska homeopatin ser kroppen, sinnet och känslorna som en sammanhängande helhet. Behandlingen anpassas individuellt utifrån patientens fysiska, emotionella och mentala symtom, snarare än att endast behandla en specifik sjukdom eller diagnos.
4. Enskilt medel åt gången
Inom klassisk homeopati används endast ett homeopatiskt läkemedel åt gången, noggrant utvalt utifrån patientens unika symtom och konstitution. Detta skiljer sig från komplexhomeopati, där flera medel kan kombineras.
5. Minsta möjliga dos
Eftersom homeopatiska medel anses stimulera kroppens egen självläkande förmåga används de i mycket små doser. Tanken är att ge en så liten impuls som möjligt för att aktivera läkekraften utan att överstimulera kroppen.
